Slembi

Det finns inga djur som direkt äter tegel, murbruk eller puts men det finns många, t ex gråsuggor, tvestjärtar och spindlar, som utnyttjar de hål, revor och sprickor som med tiden uppstår i murar. De gömmer sig helt enkelt eller lägger sina ägg där. Det finns enstaka arter, tex slembin, som aktivt kan gräva sig in i murbruk.

Slembin hör till de s k solitära bina men lever gärna kolonivis, många inom ett och samma område. De kan liksom andra bin sticka men är inte speciellt aggressiva. Slembinas naturliga livsmiljö är kalk- och lerslänter, men de finner sig också väl tillrätta i murbruk om det inte är för hårt. Slembin gräver cylindriska, vågräta gångar i murbruk men går inte in i murstenen. De väljer nästan alltid solsidan och är på det hela taget mest aktiva när det är soligt.

Gångarnas diameter är som en blyertspennas och de fodras med ett mycket fint, genomskinligt silkespapperslikt material som bina utsöndrar från spottkörtlarna. Varje enkel cell är bara runt l cm djup och den fylls med en blandning av pollen och honung. När det är gjort lägger biet ett ägg, stänger cellen med ett lock och börjar med nästa cell i raden. Normalt hittar man 2-8 celler i en gång. De larver som kläcks lever av den lagrade födan, övervintrar i cellen, förpuppar sig påföljande vår och kommer fram som ett fullbildat bi under sommaren, ofta först i juli månad. Den skada slembin gör är begränsad och odramatisk. Hålen kan vara inkörsport för fukt och därmed öka risken för frostsprängningar. Vid någon tidpunkt bör man göra något åt saken. Bara vid något sällsynt fall, i mycket mjukt murbruk, har skador av slembin varit så omfattande att det har fumuts risk för att muren ska rasa.

Förebyggande åtgärder och bekämpning
Murbruk av vanlig god kvalitet angrips inte av slembin. Reparation och bekämpning är en och samma process. Det lösa murbruket med slembiceller, larver och puppor skrapas bort. Därefter fogar man med nytt mmbruk. Skulle man missa någon enstaka larv gör det inget för det bi som kläcks kan inte gräva sig fram till ytan genom det nya murbruket. Om man absolut måste reparera under sommaren när bina är aktiva bör man först behandla de angripna partierna med ett insektsgift.

Spindlar
Flera spindelarter kan bo i hål i fogarna mellan murstenen och även aktivt utvidga hålen. Dessa spindelgömställen kan förväxlas med slembiskador men man känner igen spindelhål genom den klibbiga spindeltråd som nästan alltid finns där. Normalt sitter där murbrukspartiklar, spindelägg och rester av spindlarnas bytesdjur i spindeltråden. Spindlarnas hål sitter oftast i de lodräta fogarna medan slembina normalt använder sig av de vågräta.
Larver av fläskängrar och husängrar kan gnaga sig in i många olika slagsmaterial när de ska förpuppa sig. Aven om det inte händer ofta kan de ibland gräva in sig i puts. Sekundära skador i mjuka isoleringsmaterial är vanliga. Gödselbaggens larver kan finnas i oerhörda mängder i hönshus och kan i vissa fall fullständigt förstöra isoleringen i väggarna när de börrar sig in för att förpuppas.

Myror bygger med förkärlek sina bon i mjuk isolering och gula myror använder ofta fibrer från mineralullsmattor i sina bon. Myror kan i vissa fall anlägga gångar i lös mmputs. I sällsynta fall kan gula myror avlägsna så mycket material att golvet kan sätta sig en smula. Grävsteklar Många arter av grävsteklar gräver sina bogångar i jord eller sand men några föredrar mmket trä. De kan i vissa fall utnyttja isoleringsmaterial av olika slag. Honorna fångar insekter, förlamar dem med ett stick med gadden och transporterar sedan bytet till boet. Sedan lägger hon ett ägg på bytet som blir mat åt larverna tills dessa förpuppas. Getingar bygger gärna bo i hålstensmurar om de finner en ingång. De kan avlägsna en del hålstensisolering för att skapa plats för boet efter hand det växer.

Humlor kan också finna sig tillrätta i isoleringsmatta. Skadan är lokal och utan större betydelse. Om man någon gång har isolerat med sten- eller glasull har man svårt att förstå att någon lockas att bygga bo i det. Likväl trivs både möss och råttor utmärkt i isoleringsmaterial. De gräver gångar och bygger bo direkt i isoleringen, vilket naturligtvis försämrar isoleringsförmågan.

Hackspettar kan ibland tycka att det är värt besväret att hacka i en mur som är full av läckra slembin. Har en hackspett väl lärt sig detta kan det gå rätt våldsamt till. Den söker av muren och hackar med sin kraftiga näbb stora kratrar i murbruket för att komma åt larverna. Om man inte tolererar denna form av biologisk bekämpning får man själv skrapa ur larverna och bättra med murbruk.

Sparvar och mesar klättrar ofta på murar och söker av dem efter insekter och andra kryp som de pillar ut från hål och sprickor. Vanligtvis gör de ingen skada på muren. De kan i vissa fall täcka sitt kalkbehov genom att hacka ut kalken från murbruket. Ligger det bitar av isoleringsmaterial under takfoten är det nog sparvar eller starar som rivit ut det för att få plats med sina bon.