Insekternas hudskelett består i stora drag av ett flätverk av det sega, böjliga ärnnet kitin som är mer eller mindre förstärkt med ett hornämne, sklerotin. Där förstärkningen är fullständig, tex i käkarna, har man ett av de hårdaste ämnen som djurvärlden har lyckats åstadkomma. Insekters käkar har en hårdhet som sätter dem i stånd att gnaga i allt som har en hårdhet mindre än 5,5 efter geologernas hårdhetsskala. Det innebär att insekter med bitande mundelar utan problem kan gnaga i bly, zink, aluminium och koppar.

Emaljen på våra och andra däggdjurs tänder är nästan lika hård. Den är knappast anpassad för att gnaga i så hårda material för emaljen är förhållandevis spröd, men gnagarna tvekar inte att sätta tänderna i de mjukare metallerna. Nu finns det inget djur som direkt uppsöker metall för att gnaga i det. Skadorna uppstår i regel för att metallen på ett eller annat sätt är i vägen för dem. Metall som placeras direkt på trävirke som är angripet av träskadedjur kan skadas när de vuxna insekterna gnager sig från träet, genom metallen ut i friheten. Den allvarligaste skadan sker när takbeklädnad av koppar, bly eller zink läggs på ett undertak med vedstekel- eller blåhjonlarver. De stora flyghål de åstadkommer i takbeklädnaden blir inkörsportar för fukt och efterföljande röta.

Även trägnagare kan arbeta sig ut genom olika slags metallplåtar. Om oturen är framme, kan insekter i trävirke även gnaga genom elektriska kablar och orsaka kortslutning. Termiter kan orsaka allvarliga skador på elektriska installationer. I de områden där jordboende termiter är ett problem ska metallklädda ledningar uppfylla vissa specifikationer.

Råttor och möss kan också orsaka strömavbrott när de gnager genom elektriska ledningar och man ska vara medveten om att en blykappa inte är ett hinder. Råttor och möss kan också gnaga genom konservburkar av lättmetall. Kanter, utskjutande delar, rännor och gropar kan vara angreppspunkter för gnagarnas tänder. En ideal struktur är hård, glatt och plan eller avrundad.