Äkta löss

Medlemmarna av denna lilla underordning av insekter är på många sätt anpassade till ett parasitiskt levnadssätt. De är vinglösa, deras ögon är starkt reducerade och mundelarna är specialiserade för att sticka och suga med. Lössens hud är grå- och läderaktig. Bakkroppen kan utvidgas starkt, när den fyller sig med blod. Benen slutar med en klo som kan gripa om hårstrån. Löss lever uteslutande av blod och eftersom den måste äta ett par gånger om dagen för att hålla sig i toppform kan den bara klara sig ett par dagar utan sin värd. En lus, som verkligen är utsvulten, kan vara så glupsk att den faktiskt suger blod tills den spricker! Löss är helt beroende av det speciella mikroklimat som råder på huden.

Temperaturen är ju oftast konstant hos däggdjur men skulle en förändring ske, vid exempelvis hög feber, lämnar lössen sin värd. Förr sågs det som ett dåligt omen när lössen inte längre trivdes hos sin värd. Om värden dör och börjar kallna lämnar lössen snabbt kroppen för att söka efter en ny värd. Det ökar naturligtvis risken för smittspridning vid epidemier. En lushona lägger ungefär tio ägg om dagen under den månad den lever. Äggen som är rätt stora och vitgula kittas fast så hårt att det är nästan omöjligt att avlägsna dem. Efter drygt en vecka är den lilla lusungen beredd att lämna ägget. Den pumpar sig full med luft, vippar upp locket på ägget och kravlar ut. Det dröjer inte länge förrän den nykläckta lusen börjar suga blod.

Den är klar att para sig och lägga ägg efter ungefär åtta dagar. Inte undra på att ett lusbestånd förökar sig mycket fort om man inte gör något åt saken. Löss är inget nytt problem. De flesta däggdjur har sin egen lusart och helt säkert gick våra apliknande förfäder omkring och kliade sig. Sannolikt är de lusarter vi har i dag väldigt närbesläktade med dem vi ärvde från våra tidiga förfäder. Troligtvis betraktade man löss som något som bara fanns och avlusning var en viktig del av familjehygienen. Två lusarter är helt anpassade till ett liv på människor, människolus och flatlus. Människolusen förekommer som två underarter, klädlusen och huvudlusen. Klädlusen är något större och lever på kroppen. Huvudlusen lever bara på huvudet.