Människoloppa

Människoloppan är numera sällsynt till skillnad från i äldre tider, då lopporna var trogna följeslagare hos både rika och fattiga. På den tiden kunde förnäma damer ha ett konstnärligt utskuret elfenbensrör i barmen med en vaddtuss doppad i honung inuti. Meningen var att lopporna skulle krypa in i röret, så att man lätt kunde ta livet av dem.

De vackra lösa pälskragarna som damerna bar fungerade också som loppfångare. Människoloppan finns även på svin, grävling och räv. De sällsynta fall när man får en människoloppa på sig kan det säkert bero på att man varit i ett svinhus eller nära ett gryt. Skulle man också bära med sig loppor hem är det ingen större risk att de förökar sig. Våra hus är vanligtvis alltför rena och speciellt för torra för att larverna ska överleva. När man verkligen har många loppor i huset är det oftast djurloppor det rör sig om. Speciellt hundoch kattloppor har blivit vanligare på senare år.