Hem » Tillfälliga gäster

Kategoriarkiv: Tillfälliga gäster


Skadedjur

Ibland får man intrycket att alla världens små djur har som sin främsta uppgift att göra livet surt för oss människor. I verkligheten är det en försvinnande liten del som kan betecknas som skadedjur. Insekterna är klart den allra artrikaste klassen i djurriket, samtidigt rymmer den flest skadedjur. I dag finns närmare en miljon insektsarter beskrivna. Troligtvis är det verkliga antalet 10-15 miljoner. Studerar man litteraturen, visar det sig att det är mindre än en promille avarterna som man kan beteckna som skadedjur. I gengäld kan några av dem göra mycket stor skada.

Man definierar skadedjur som sådana djur som vållar skada på människan, hennes husdjur och grödor eller andra av människan utnyttjade resurser. Det finns arter som uteslutande är anpassade till att plåga oss, tex klädlus. Några arter kan under vissa omständigheter bli så talrika att de hotar våra intressen och i sådana fall kan man beteckna dem som skadedjur. Det utesluter inte att samma art under andra omständigheter kan vara harmlös. I den moderna skadedjursbekämpningen inom jord- och skogsbruk siktar man inte på att utrota skadedjuren. Det kan vara en sundare princip att hålla dem på en nivå där den skada de orsakar kan tolereras. Man måste då utifrån en ekonomisk synvinkel avgöra var den nivån ligger. Det är genast svårare att avgöra hur många småkryp man kan tillåta i sitt hem. De flesta är nog överens om att en enstaka fluga runt lampan kan tolereras liksom en och annan spindel i tvättstugan. Samtidigt måste man vara medveten om att för några människor kan varje kryp hemma vara en psykisk belastning.

Förebyggande åtgärder
Självklart är husets huvudändamål inte att hålla djur borta. Man måste i varje enskilt fall överväga om estetiska eller tekniska hänsyn är viktigast, men i allmänhet är det så att åtgärder som försvårar för skadedjur också främjar den allmänna hygienen och husets hållbarhet. Förebyggande åtgärder är närmare beskrivna under respektive avsnitt. Generellt kan man säga att alla former av sprickor och otillgängliga hålrum är av ondo, speciellt i kök och matsalar. Dels samlas det skräp, matrester och liknande där och skadedjuren kan föröka sig en längre tid innan man lägger märke till dem. Dels är det svårt att bekämpa själva angreppet på sådana ställen. Att helt undvika att få in djur är praktiskt taget omöjligt. Men en sådan enkel åtgärd som insektsnät i dörrar och fönster kan vara effektivt för att hålla flugor, mygg och getingar borta. En mera teknisk metod att insektssäkra dörrar och portar i livsmedelsföretag är sk luftmattor, i princip en stark luftström som insekter inte kan passera. Nästan alla insekter och kvalster trivs bäst i hög luftfuktighet och värme. Torr, kall lagring av livsmedel och rengöring utan överdriven användning av vatten är därför att föredra.

Bekämpningsmetoder
Mekaniska. Till vardags är dammsugaren utan tvivel det viktigaste redskapet i skadedjursbekämpningen. Det gäller både privata hem och företag. Dels dör och avlägsnas många smådjur direkt vid dammsugningen, dels har det en förebyggande verkan. Som tidigare nämnts uppstår inte smådjur ur smuts och damm även om många av dem trivs bättre där dammet ligger tätt. Man måste dock komma ihåg att kasta dammsugarpåsen. För att vara på den helt säkra sidan kan man stoppa påsen i en plastpåse och lägga den i frysen några dagar. Att piska mattor förebygger angrepp av mal och flugsmäJlan kan vara ett lämpligt vapen om man vill bekämpa enstaka mygg eller flugor.

Man löser många skadedjursproblem i livsmedelsföretag genom den omilda behandling råvarorna genomgår under framställningen av slutprodukten. Exempelvis centrifugeras mjöl så hårt i kvarnar att eventuella insektägg eller kvalster dör. Uttorkning. Många av våra objudna gäster kan leva i ganska torra omgivningar men kvalster, dammoch boklöss, fukt- och mögelbaggar samt trepunkterad skräpmal är beroende även fuktig omgivning. De bekämpas bäst genom uttorkning av lokaler och varor. Kemisk bekämpning av dessa djur är inte av större nytta om man inte samtidigt kan sänka luftfuktigheten.

Ogiftiga pulvermedel
Kiselgur och andra former av finkornig mineraljord används till insektsbekämpning sedan urminnes tider. De gamla romarna blandade fint vägdamm i den säd som skulle lagras. De skarpa fina partiklarna i puwret river i insekternas skyddande vaxlager, de förlorar vatten och dör av uttorkning. Värme. Insekter är känsliga för höga temperaturer. En upphettning till 55°C i en timmes tid dödar alla insekter och det gäller alla stadier. Det innebär att kokning tar kål på allt”otyg” i tyget. Likaså kan uppvärmning av livsmedel eller trävirke vara en bra bekämpningsmetod. Kyla. När temperaturen understiger +10°C blir de flesta insekter tröga, deras utveckling stannar upp och de lägger inga ägg. För att ta livet av dem krävs det normalt mycket lägre temperaturer men det finns en stor variation i olika arters tolerans mot kyla. Insekter som är anpassade till ett tempererat eller arktiskt klimat tål mycket låga temperaturer vintertid. Nu är det lyckligtvis så att en mycket stor del av våra hus- och förrådsskadedjur är införda från varmare trakter. De kan inte klara sig över vintern i ouppvärmda lokaler och de dör om de hamnar i frysen i en veckas tid.

Ljusfällor
Många insekter söker sig till ljus och för de flesta är det speciellt ljus även våglängd som ligger omkring den ultravioletta delen av spektrumet som är lockande. Det är alltså ljus som inte är synligt för oss. Att fånga insekter med hjälp av ljus har länge praktiserats av fjärilssamlare. På senare tid har man på allvar börjat intressera sig för bekämpning av insekter med hjälp av ljusfällor. En sådan fälla kan fungera på olika sätt. Ljuset kan komma från glödlampor eller ljusrör och själva fångstrnekanismen kan antingen bestå även nätkorg eller en påse där insekterna sugs ner genom en ventil eller även trådgrill med hög elektrisk spänning. Ljusfällor har visat sig genomgående mycket effektiva mot getingar. Riktigt placerade kan de hålla bagerier och fruktaffärer någorlunda fria från dessa djur. Även spyflugor, många småflugor och mygg fångas relativt effektivt.

Däremot har ljusfällor mot husfluga i stallar och ladugårdar i de flesta fall varit en besvikelse. Ljusfällor i en industri är ingen garanti mot skadedjur men rätt placerade, eventuellt i kombination med en luftsluss vid ingången, kan de minska risken för att det kommer in insekter utifrån. En regelbunden inspektion av ljusfällor ger också en fingervisning om vilka djur som för ögonblicket finns i lokalen och om det finns behov av ytterligare åtgärder. För bekämpning av mygg och andra irriterande insekter på terrasser, utomhusserveringar och liknande är ljusfällor inte lämpliga. Man kan ha ihjäl många insekter i en trädgård med en sådan fälla, men i de flesta fall lockar man till sig ännu fler.

Dessutom är dem man tar livet av till största delen harmlösa. Klisterfällor. Pappersremsor med lim, ibland med en tillsats av honung, är en god, gammal metod för att fånga flugor i köket. I dag har klisterfällor fått en renässans med tanke på ständigt ökande krav på giftfria metoder. De utformas på spektakulära sätt och ofta tillsätts något lockande ämne, tex i form av feromoner. Klisterfällor till krypande insekter, bl a kackerlackor, har formen av små pappaskar med ingångshål från sidorna och lim i botten. Till mal och andra flygande insekter finns klisterfällor för upphängning. Generellt kan man säga att klisterfällor inte kan utrota ett bestånd av skadedjur men de kan hålla populationen nere och avslöja var och i vilket antal djuren färdas.

Andra fällor. För att bekämpa enstaka möss eller råttor i ett hus är slagfällor ofta den bästa bekämpningsmetoden. Lockande och avskräckande doft och smakämnen. Insekter lockas av vissa doftämnen och avskräcks av andra. Det är också speciella smakintryck som gör om insekten börjar äta eller ratar födan. Ämnen som lockar en insekt kallas för attrahenter och de som avskräcker för repellenter. Feromoner är beteckning för en speciell typ av doftämnen som avges även individ och utlöser ett bestämt beteende hos en annan individ av samma art. De bäst kända feromonerna är de sexualferomoner som utsöndras av det ena eller båda könen och som verkar tilldragande på det motsatta. Attrahenter i form av syntetiska könsferomoner används vid många tillfällen för att locka insekter till fällor eller för att göra ett insektsgift mer tilldragande.

De mest välkända repellenterna är de myggmedel vi smörjer på huden för att undgå att bli stuckna. Ljud. Med jämna mellanrum dyker det upp apparater på marknaden som alstrar ett ljud för att hålla möss, råttor och andra skadedjur borta eller för att avskräcka mygg. Man har aldrig kunnat påvisa någon verkan av dessa apparater. Radioaktiv strålning. Grovt sett påverkas insekter på tre sätt av radioaktivitet: en relativt svag dos kan höja antalet förändringar i arvsmassan (mutationer), en något högre dos steriliserar dem och en ännu högre dos är dödande. Det finns exempel på att man med framgång har bekämpat insektspopulationer genom att sätta ut steriliserade hanar i stora mängder. Alla honor som parat sig med dem har alltså lagt obefruktade ägg, men metoden är knappast lämplig när det rör sig om inomhusskadedjur.

Radioaktiv strålning används på vissa ställen för att bekämpa skadedjur i spannmål. Metoden är sällan ekonomiskt försvarbar, bla. för att det ska till en stor stråldos för att döda en insekt. Insekter kan tåla 500 gånger mer strålning än en människa. Mikroorganismer är ännu mindre känsliga för strålning än insekter och kvalster. De stråldoser som används vid sterilisering av livsmedel och föremål dödar med säkerhet också alla stadier av skadedjur. Biologisk bekämpning i form av utsättning av rovdjur, parasiter eller sjukdomsframkallande mikroorganismer som håller antalet skadedjur nere kan vara en mycket effektiv bekämpningsmetod i växthus och i jord- och skogsbruk. Även skadedjuren inomhus har sina naturliga fiender och möjligtvis kan de utnyttjas mera effektivt än det görs i dag.

Problemet är emellertid att kravet för bekämpning inomhus ofta är att det ska vara snabbt och fullständigt. Naturliga fiender är i regel bara i stånd till att hålla skadedjurspopulationen nere på en viss nivå. I många fall är det inte heller acceptabelt att släppa ut djur, även om de äter skadedjuren. Däremot för flugbekämpning i stallar har biologisk bekämpning i några fall visat sig vara ett gott alternativ till kemisk bekämpning. Kemisk bekämpning. När de moderna insektsgifterna kom i början av 40-talet, DDT var det första, var optimismen stor. Medlen var effektiva mot mygg, flugor, löss och loppor som spred sjukdomar och en lång rad växtskadedjur kunde bekämpas så effektivt att världens samlade livsmedelsproduktion steg. De syntetiska gifterna är fortfarande ett vapen i kampen mot undernäring och sjukdom. Många av medlen är mycket effektiva inomhus.

Det har emellertid visat sig att användningen av kemiska medel inte är så problemfri som man först trodde. Dels kom de omtalade negativa effekterna på miljön, dels visade det sig snart att insekterna blev motståndskraftiga, resistenta, mot många medel. De kemiska medlen kommer i olika preparat. Torra preparat är den billigaste och mest effektiva typen av preparat mot krypande djur. Det är enkla blandningar av relativt små mängder insektsgift och ett bärmaterial som kan vara mineralpulver, talk eller stärkelse. Puder och ströpulver kan användas till behandling av golv där insekterna kryper och de är lämpliga att spruta in i otillgängliga hålrum. Flytande preparat.

Många flytande preparat appliceras under lågt tryck utan dimbildning, normalt med hjälp av ett handdrivet sprutverktyg. De används till bandsprutning där man skapar giftiga bälten runt ställen där djuren håller till och till behandling av textilier och trä. Aerosoler (spray) är en lösning som under tryck sprutas ut som en dimma, vilken förgasas eller avsätter sig på objektet. De används till bekämpning av mindre bestånd av krypande insekter men är speciellt lämpade för flygande insekter. Lackpreparat appliceras med en vanlig pensel. När det har torkat avger det sitt giftinnehåll gradvis som små kristaller som tränger fram på ytan. Det används som spärrar på så sätt att det blir omöjligt för skadedjuren att förflytta sig mellan gömställen och födokällor utan att passera bältet och få giftet på sig. Beten består i princip av ett insektsgift, en grundsubstans och ett eller flera doftämnen som lockar till sig de insekter man vill bekämpa. Lockämnet kan komma från mat av olika slag eller vara ett feromon. Blandningen kan vara flytande, i pulverform eller som en geleliknande substans. Gaspreparat är verksamma i mycket låga koncentrationer. De gaser som har använts de senaste åren har varit fosfin och metylbromid.

Den sistnämnda är på väg ut pga misstankar att gasen skadar ozonskiktet. Vid en gasning även byggnad måste den tätas grundligt och täckas med en gastät presenning. Enskilda föremål som ska gasas placeras i täta gaskammare. Gasen diffunderar in överallt och dödar djuren. Gasen försvinner efter en vädring och efterlämnar inga rester men skyddar heller inte mot nya angrepp. Kväve, koldioxid. På senare tid har intresset ökat för att använda atmosfäriska gaser som i sig inte är giftiga, för bekämpning av insekter. Principen går ut på att man ersätter syret i vanlig luft med koldioxid eller kväve. Insekter kan inte i det långa loppet överleva i en sådan syrefattig miljö men behandlingen kräver mycket lång tid, oftast veckor för att vara effektiv. Några exempel på naturliga växtgifter är pyretrum och rotenon. Det viktigaste växtgiftet är pyretrum som utvinns från några Chrysanthemum- arter. Det har låg giftighet för varmblodiga djur men mot insekter verkar det mycket snabbt.

Pyretrum bryts fort ner när det utsätts för ljus och luft. Det ingår ofta i de medel som används inomhus då det inte finns några större risker för bekämpningsmedelsrester i livsmedel. Nu för tiden framställs ett stort antal syntetiska pyretrumliknande substanser (pyretroider) som permetrin, alletrin och deltametrin. De verkar principiellt på samma sätt som de naturliga men flera av dem har lång hållbarhet och därför andra verksamhetsområden. Rotenon utvinns från rötterna av olika tropiska växter och utnyttjas speciellt för att avliva fisk. Till de första kemiska bekämpningsmedlen hör de klorerade kolvätena, t ex DDT, metoxiklor och lindan. De är inte speciellt giftiga för varmblodiga djur men bryts ner ytterst långsamt. De är även fettlösliga och detta, i kombination med den långa nedbrytningstiden, medför att vissa klorerade kolväten tenderar att lagras i fettvävnaden hos djur och människor. De är på väg att försvinna helt från marknaden och är helt förbjudna i Sverige.

Till de organiska fosforförening arna hör ett så välkänt gift som nervgas. Organiska fosforföreningar har en mycket hög akutgiftighet. Upprepad hudkontakt och/ eller inandning under en kort säsong ger en samlad effekt som slutligen medför en allvarlig förgiftning. Å andra sidan bryts gifter från denna grupp ner relativt lätt i naturen och orsakar inte så allvarliga miljöproblem. Insektshormoner. Insekternas utveckling och förvandling styrs av hormoner som bildas i särskilda körtlar. Det är ett speciellt hormon, hudömsningshormonet, som sätter i gång hudömsningen och det s k ungdomshormonet, juvenilhormonet, bestämmer vilket stadium larven går in i nästa gång den ömsar hud. Hos unga larver utsöndras juvenilhormonet i stor mängd från ett bihang på hjärnan men allteftersom larven växer avtar produktionen.

Dessa hormoner kan framställas syntetiskt för flera arter och kan i vissa fall användas för bekämpning. Sprutade på ställen där djuren uppehåller sig eller blandat i lockbeten kan syntetiska hormoner skapa oreda i vitala processer, så att insekternas utveckling hämmas och beståndet dör ut. Några av insektsgifterna måste förtäras av insekterna för att ha avsedd verkan (maggifter). Man kan behandla insekternas föda och det gör man exempelvis genom att impregnera ylletyger mot mal och trä mot trägnagande insekter eller genom att sätta fram förgiftade lockbeten. Några pulverpreparat kan också fungera som maggifter och insekterna får dem i sig när de slickar sig rena. Andra gifter kan upptas genom huden. De flesta moderna, syntetiska sprutmedel, puder och giftlacker har denna kontaktverkan. Gaserna verkar på insekternas andningssystern. Gränserna mellan dessa tre kategorier är nu inte helt skarpa. En del maggifter har svag kontaktverkan och de flesta kontaktgifter verkar när de kommer in i magen. Slutligen har en del av kontaktgifterna en viss gasverkan genom att de förångas.

Risker med bekämpningsmedel
På senare år har man fokuserat mer och mer på riskerna med att använda kemiska bekämpningsmedel. För att undgå missförstånd är det viktigt att skilja mellan tre principiellt olika former av risker. Risken för akut förgiftning. Ett ämne kan helt enkelt vara så giftigt att om man utsätts för en liten engångsförtäring av misstag eller oförSiktighet kan det innebära fara. Det är en utbredd missuppfattning att bara det rör sig om naturliga ämnen så är allt i sin ordning. I verkligheten har naturen producerat kemikalier som gott och väl kan mäta sig med dem vi kan framställa. Nikotin är ett välkänt sådant exempel. Risken för långtidseffekter. Några medel är inte speciellt akut giftiga men bryts ner eller utsöndras så långsamt att en liten daglig dos kan lagras i kroppen och slutligen nå en nivå som är skadlig. Långtidseffekter kan ge genetiska förändringar, fosterskador, risk för cancer och allergier.

Risken för miljöpåverkan. Vid överdrivet bruk av några av de kemiska bekämpningsmedel som bryts ner långsamt kan man befara att det anhopas så mycket gift i jord och vatten att det naturliga växtoch djurlivet tar skada. Problemet är inte särskilt aktuellt när det rör sig om behandlingar inomhus. Risken för akuta förgiftningar är mycket små med de medel som är godkända för bruk inomhus av var och en men eftersom medlen används i stallar, silor, på lager, i livsmedelsföretag och i privata hushåll finns det en risk för små dagliga doser tillsammans med eventuella bekämpningsmedelsrester i vår föda. Alla kemiska medel som förekommer i handeln ska vara godkända av Kemikalieinspektionen och det finns stränga regler för var och hur de får användas.

Om resistens
En svaghet som snabbt visade sig hos kemiska bekämpningsmedel är att insekterna kan bli motståndskraftiga, resistenta, mot medlen. Det är inte så att enstaka individer vänjer sig vid gifterna. Egenskapen nedärvs bland ett stort antal individer, en population, där det finns en stor variation avartens ärftliga egenskaper. Bland dessa finns egenskaper som ger större eller mindre motståndskraft mot det medel man använder. Resistensen uppkommer vid ett urval på sådant sätt att endast de individer som bäst tål giftet överlever. Resistensen innebär inte att djuren i andra avseenden är överlägsna sina föregångare. När de klarar sig så bra beror det bara på att vi vid våra bekämpningar så att säga reserverar plats bara för dem. I de allra flesta fall är insekterna resistenta bara mot det specifika gift man använt eller även mot andra gifter inom samma grupp. Temporärt kan man lösa problem av den sortens resistens genom att byta till ett bekämpningsmedel med annan sammansättning. För vissa arters vidkommande, tex husflugor och malariamygg, har man snart förbrukat möjligheterna att bekämpa dem med nu tillgängliga kemiska medel.