Hem » Djur som bara bor i huset » Lockespindlar


Lockespindlar

Lockespindlar är lätta att känna igen på deras lilla, kulformade kropp och enormt långa ben. Ett par arter, Opilio parietinus och Phalangium opilio är mycket vanliga i och omkring våra hus där de spatserar omkring på natten i jakt på föda. Lockespindlar är inte kräsna. Man har sett dem gnaga på både svamp och kaksmulor men deras huvudföda är kadaver och de smådjur de kan Övermanna. Deras jaktmetoder påminner i mångt och mycket om blindbock. Lockespindlarna ilar omkring och finner faktiskt bytet genom att i det närmaste snubbla över det. Sedan griper de offret med spetsen av ett av sina smidiga, ledade ben och för bytet snabbt till munnen.lockespindlar

De river sedan snabbt bytet i stycken med sina käkar, tuggar på det grundligt och spottar ut de osmältbara resterna. Men lockespindlar riskerar självfallet också att bli jagade och har därför utvecklat andra försvarsmekanismer, eftersom den har svårt att gömma sig. Lockespindeln kan använda sig av ”ödletricket” . Det är naturligtvis inte någon svans den tappar utan ett av benen som blir liggande och sprätter på marken. Om inte ett tappat ben fungerar har lockespindeln ytterligare en fÖrsvarsmekanism. Den är utrustad med särskilda stinkkörtlar som hos några arter utsöndrar så kraftig lukt att även vi människor med vårt dåliga luktsinne kan känna det.

Spindlar
Spindlar hÖr onekligen till de djur som många känner obehag inför. Det florerar många rykten om spindlar. Sant är att spindlar är giftiga och några arter kan vara farliga för människan. Sant är också att inga arter som finns på våra breddgrader är farliga. Däremot spelar spindlar stor roll genom att hålla antalet insekter på en rimlig nivå.

Allmän husspindel
En av våra stÖrsta spindelarter är husspindeln. Själva kroppen kan gott och väl bli 1 cm lång och den kan spänna över 5-6 cm med sina långa ben. Man kan finna husspindelns dammfyllda nät i lugna vrår lite varstans i hus och hem där det är lite fuktigare. Husspindelns nät är inte ett lika vackert konstverk som många andra spindlars utan består av ett skenbart virrvarr av trådar. Nätet placeras gärna i ett hörn så formen blir närmast trekantig och inne i hörnet finns det s k reträttröret där spindeln håller till. Trådarna är inte klibbiga, utan flugor och andra smådjur som landar på nätet sätter nätet i rörelse.

Rörelserna får spindeln att blixtsnabbt rusa ut och hugga bytet. Parningstiden är i maj-juni och något senare läggs äggen i en speciell kokong. Den är ofta klädd med sandkorn och hänger i det egentliga nätet eller på ett passande ställe i närheten. Man kan se vuxna husspindlar hela året. De exemplar man ibland ser springa på golvet är bara tillfälliga gäster inomhus. Det klimat vi vanligen har inomhus är för torrt för att de ska trivas. Husspindlar ser dåligt och det är lätt att fånga dem genom att hålla en syltburk framför dem och peta på dem bakifrån så de går i fällan.

Fettspindel
Fettspindeln är nog den spindel man oftast ser spår efter inomhus. Den är mycket vanlig i uthus, på vindar, i källare och i stugor. Själva djuret är chokladbrunt och bakkroppen som har en ljus framkant glänser som om den vore insmord med fett. Den spinner ett ganska stormaskigt nät med trådar som går snett och rakt ner mot underlaget. Dessa trådar är klibbiga nedtill och nätet är avsett att fånga de smådjur som springer omkring där. Spindeln sitter gärna och gömmer sig i en spricka i närheten. Om ett djur fastnar i trådarna kommer spindeln fram, vänder bakkroppen mot bytet och lindar in det i en klibbig tråd. Fettspindelns ägg är vackert ljusröda. De läggs i klumpar om 100-150 ägg som fästs med silkestrådar på en bjälke eller liknande. Äggen skyddas aven klibbig kokong.

Fönsterspindel
Man kan hitta den allmänna fönsterspindeln nästan överallt i källare och uthus, vid dörrkarmar, på murar och plank. Ofta kan man se deras nät tryckt mot ett fönsterglas. Allmän mörkrumsspindel har förutom de tre paren vanliga spinnvårtor också en så kallad spinnplatta med ett stort antal porer. Härifrån kläms en klibbig massa fram som spindeln fäster ihop med de vanliga trådarna från spinnvårtorna till ett spetsliknande band med en blåaktig färgton. Det oregelbundna nätet strålar ut från ett hål i muren eller väggen där spindeln gömmer sig. Typiskt är att hela nätet är fäst mot underlaget.

När nätet vibrerar springer spindeln ut, griper insekten i ett ben och drar sig baklänges in i hålet igen tillsammans med bytet. Äggen läggs i regel i juni månad. Honorna spinner en rund bokammare på ett skyddat ställe i närheten av fångstnätet och kamouflerar boet med diverse främmande föremål. I det helt stängda rummet lägger honan äggen och innesluter dem i en platt, vitaktig linsformad kokong. Honan stannar kvar och vaktar äggen. Troligen intar hon ingen mer föda. I slutet av sommaren kan man finna gamla bon som ungarna lämnat. Där ligger resterna av den döda honan kvar tillsammans med äggskal och hudar från ungarnas första hudömsning.

Bred sektorspindel
Spindlar kan spinna sina nät på många olika sätt, men de flesta människor tänker nog på de hjulformade fångstnäten, t ex korsspindelns nät, som det klassiska nätet. En annan hjulspindel som är mycket vanlig på husväggar och särskilt kring fönster är bred sektorspindel. Spindeln kan variera en del i teckning och färg, men normalt är den gråbrun med ett gråaktigt, ekbladsliknande mönster på bakkroppen. Namnet har den fått för det cirkelformade nätet har en tom sektor upptill. Äggen läggs i en kokong i hörn och vrår. Kokongen som innehåller ett femtiotal ägg är platt på den sida som ligger an mot underlaget medan översidan är svagt välvd. Ofta täcks kokongen med ett tätt nät av vita trådar.

Harlekinspindel
Det finns spindlar som inte spinner något fångstnät utan i stället jagar bytet aktivt, tex hoppspindlarna. När man sitter och lapar sol vid husväggen kan man se en representant för denna grupp, en rolig liten sebrarandig spindel. Har man tur kan man också uppleva ett drama i miniatyr. Landar en fluga eller en annan liten insekt i närheten av harlekinspindeln ändrar den beteende. Den kryper ihop, vänder sitt fyrkantiga framparti med de fyra stora och de fyra små ögonen mot flugan och börjar nu på kattmaner smyga sig på bytet. Ofta så långsamt att man nästan inte kan se att den rör på sig. När den är på ett par centimeters avstånd gör den ett blixtsnabbt språng. När den landat på offret, håller den fast bytet med sina kraftiga framben och biter snabbt ihjäl den med sina giftkäkar. Harlekinspindeln är förvånansvärt skicklig men kan naturligtvis missa ett hopp. Oavsett hur det går landar den alltid på väggen igen. Det kan se oförklarligt ut men har sin naturliga förklaring. Som alla spindlar spinner sebraspindeln en säkringstråd som den fäster mot underlaget med jämna mellanrum. Innan den hoppar, säkrar spindeln sig mot väggen precis på samma sätt som bergsklättrare använder en livlina.

Pholcus phalangoides
De flesta spindlar håller sig borta från andra spindlars nät. Det finns dock arter som har specialiserat sig på att stjäla byten från andras nät eller helt enkelt dräpa nätets ägare. En sådan tjuvspindel är Pholcus phalangoides (saknar svenskt namn) som är införd till Sverige från Central- och Sydeuropa. Den liknar en lockespindel med sina långa ben men kroppen är tydligt tvådelad. Den lever inte bara av att stjäla från andra utan bygger också egna fångstnät av ett virrvarr av ickeklibbiga trådar.


Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.