Råttsvanslarv

Råttsvanslarven är ingen skönhet och den håller till på mindre trevliga ställen som avloppsdiken, gödselbrunnar och andra platser med vatten som innehåller mycket organiskt material. I bakändan har den ett andningsrör som kan skjutas ut som ett upp till 15 cm långt teleskop. Med den kan råttsvanslarven nå till ytan i det syrefattiga vattnet. Det är detta svansliknande andningsrör som har givit den namnet. När råttsvanslarven är fullvuxen och ska förpuppa sig, kryper den upp på land och uppsöker ett någorlunda torrt ställe, t ex en farstu eller källare. Den kan finnas i oerhörda mängder i behållare för flytgödsel.

Pupporna är 10-12 mm långa, gråbruna, nästan äggformade och har kvar svansen så de liknar närmast små, små grå möss. Låter man en sådan puppa kläckas kommer det fram en slamfluga som tillhör familjen blomflugor. I motsats till den tidigare beskrivna blomflugan är slamflugorna (det finns flera arter) slående lika honungsbin. Några råttsvanslarver kan leva av kadaver och har varit orsak till en mycket gammal och långlivad myt att bin kan uppstå ur ruttnande kadaver av oxe. Myten ser ut att vara äldst i Egypten där både tjuren och bina var heliga djur. Myten har i något förändrad form funnit sin väg till Bibeln där Simson finner både bin och honung i munnen på ett lejon han har dödat.

RåttsvanslarvenÄven i grekisk och romersk litteratur är det många beskrivningar av fenomenet och många anvisningar hur man bäst slaktar en oxe. Myten har hållits levande fram till vår tid och den slutliga förklaringen att det rör sig om slamflugor kom först på 1880talet. De råttsvanslarver som tar sig in i huset är oskadliga och den rimligaste åtgärden är vanligen helt enkelt att kasta ut dem igen. Är det å andra sidan ett återkommande problem som är irriterande bör man ta reda på var de kommer ifrån och dränera stället så att det inte finns något stillastående, förorenat vatten i omedelbar närhet av huset.

Harkrankar
Harkrankar tillhör de djur som kan skapa panik i sovrummet när de kommer in, lockade av ljuset, och studsar mot lampan.

Exkrementer
Ofta hittar man djurets exkrementer innan man hittar själva djuret. I några fall är det möjligt att bestämma vilken art det rör sig om med hjälp av exkrementernas form, färg och storlek. Exkrementernas sammansättning och omständigheterna kring fyndet kan ibland också vara till viss vägledning. Spindlarnas spillning är gråvit och tunnflytande när den avges och man kan se mörka rester efter bytesdjurens hudskelett i avföringen. Det ligger i sakens natur att man finner spillningen speciellt under spindelnäten i form av fläckar på fönsterbrädan eller som gråaktiga strimlor på väggar och rutor. Husspindlarnas exkrementer finns ofta bakom tavlor och skåp, ställen där man kan finna spår av vägglus.

Fast vägglössens avföring är betydligt mörkare. Vägglössen avger sina blodhaltiga, svarta exkrementer i sina gömställen. De torkar in till runda fläckar som ibland har en liten” svans”. De är utomordentligt hållbara och det finns över hundra år gammal vägglusavföring bakom gamla tavlor och antikviteter. Loppor avger sina exkrementer som droppar av mer eller mindre metaboliserat blod. De avger i vanliga fall flera sådana droppar medan de suger, vilket resulterar i små blodfläckar på huden, kläder eller lakan. I pälsen på angripna katter och hundar kan man finna loppexkrementer som mörka, torra partiklar, stora som knappnålshuvuden. Lössens exkrementer är fastare än loppornas och sugs inte upp av kläderna. Normalt avges de som mörka, långsträckta pärlband.

Flugspillningens form och storlek påminner om vägglössens men flugornas spillning är normalt lite ljusare. Blodsugande flugor kan avge nästan svart spillning. Flugspillningen sitter ofta nära lampor, gärna på lampskärmar och annat som hänger ner från taket. Exkrementer från klädesmalens larver kan man hitta tillsammans med spinntrådar på ställen där larverna har ätit. De är bollformade och har samma färg som det tyg som larverna levt av.

Trälevande larver av trägnagare, husbock och liknande avger sina exkrementer i gångarna som det man kallar borrmjöl. Utseendet på detta borrmjöl kan vara till hjälp när man ska bestämma vad det är för art som gnagt i träet. I många fall krävs ett mikroskop för att man med säkerhet ska kunna bestämma en art enbart med exkrementerna till hjälp.

Gråsuggornas exkrementer är mörka, fyrkantiga och trågformade. Om exkrementerna drösar från ett takbjälklag tyder det på att trävirket är fuktigt och murket. Vid dörrkarmar, fönsterbrädor och liknande ställen där tvestjärtar har gömt sig kan man finna deras exkrementer som i det närmaste liknar kaffesump. De stora kackerlackornas exkrementer kan mycket väl förväxlas med musspillning. Kackerlackornas exkrementer är trots allt något mindre och kan vidare kännas igen på att de är skarpare avskurna i ändarna och försedda med längsgående åsar. Husmusens spillning är cylindrisk, oftast ca 6 mm lång och 2-2,5 mm tjock. Den finns överallt där musen har vistats.

Den större skogsmusens spillning är i jämförelse med husmusens förhållandevis kort och tjock. Den bruna råttans exkrementer är cylindriska och i regel med trubbiga ändar. De är ungefär 17 mm långa och 6 mm tjocka. Storleken varierar mycket, bl a beroende på djurets ålder. Den bruna råttan har en tendens till att söka upp speciella latriner men exkrementerna kan också finnas på tillfälliga platser, oftast några stycken tillsammans.

Svartråttans exkrementer är kortare och smalare än denbruna råttans, ca 10mmlånga och 2-3 mmtjocka. Oftast är de lite krumma och tillspetsade i ändarna. Typiskt för svartråttor är att när de lever på en vind är deras exkrementer spridda över hela golvet. Den bruna råttan placerar däremot, under liknande förhållanden, sina exkrementer i hörnen eller längs väggarna.

Fladdermössens exkrementer påminner om husmusens men är porösare då avföringen till största del består av finfördelade rester av insekter. Färgen är mörkt brun till svart och storleken varierar något från art till art. Exkrementerna finns ofta i stort antal under djurens sovplatser på vindar och i källare. Stenmårdens exkrementer är normalt 8-10 cm långa, 1-2 cm tjocka, korvformade, i regel vridna och utdragna i en spets. Innehållet består ofta av hår, fjädrar och benrester. Färgen är mörkgrå eller svart. Stenmårdens exkrementer luktar starkt och ofta hittar man speciella latrinplatser där det kan ligga en stor mängd avföring.

Fåglars avföring känner man lätt igen på den iögonfallande vita urinen som avges samtidigt med exkrementerna. Till vänster syns exkrementer från talgoxe, till höger från koltrast.